8 veckor har passerat sen sist, och jag trodde att det inlägget för 8 veckor sedan skulle bli mitt sista. Jag hälsade på botten och trodde inte att jag skulle kunna ta mig därifrån, men nu har jag lyckats klättra mig uppåt och toppen ser ljus ut där uppe.

Jag har känt alla känslor som man någonsin kan känna, men samtidigt så har jag bara varit tom. Jag har gjort bra val och jag har gjort dåliga, men nu satsar jag allt på framtiden. Mestadels så känner jag mig hoppfull, men det brukar också göra fruktansvärt ont. Det gör ont att minnas, det gör ont att veta vad man släppt taget om, det gör ont att veta att den man trodde att man skulle vara med livet ut, var en av allt man behövde släppa för att må bättre. Det gör ännu ondare att inse att det man trodde att man ville allra mest, var det som tyngde en som mest.

Men det finns ingenting ont som inte för med sig något gott, och allt händer av en anledning. Livet känns spännande och jag vill äntligen vara en del av det.