Tom på ord, men ändå så mycket att säga.

Brinner bakom ögonlocken och kämpar för att inte låta tårarna ta över, för om de väl börjar komma så är det kört sen. Har kämpat så jävla hårt för att ta mig framåt, tagit tuffa beslut och stött på motgångar. Haft ett enda mål i allt jag gjort, att uppnå lycka. Men trots att det kan se ut som att man har allt, så saknas det alltid något. Ett konstant tomrum som inte fylls. Hur kan det vara möjligt att ha allt det där som man ''ska ha'', och ändå inte känna att det är tillräckligt? Att livet inte är tillräckligt?

 

Min största rädsla i allt, har varit att jag ska hamna på botten igen. Och det börjar kännas farligt nära.