De senaste veckorna har varit omtumlande på så många olika sätt. Ett samtal fick hela familjen att släppa allt och den vardag som vi är vana med förändrades. 

Jag har känt sorg, glädje, tacksamhet, ilska, tomhet och stolthet, i en enda stor kompott. Varje dag har varit som att dra en lott och se vad som väntat. Många relationer prövas och kommer att fortsättas göra det en längre tid framöver. Jag har spenderat mer tid på sjukhus än vad jag någonsin trodde att jag skulle och jag har börjat ändra mitt sätt att tänka i många situationen.

Man känner tacksamhet för att allt hade kunnat vara så mycket värre, men trots det så tar ens psyke över och man tänker på vad som kunde hänt. Man försöker stötta alla andra omkring en, men i hela processen så går man själv vilse. Vad gör man när det känns som att man inte räcker till, när du känns som en dålig människa för att du tänker på dig  istället för att ställa upp för vad någon annan behöver..