För 6 år sen så dog en stor bit inom mig. All smärta och sorg jag känt innan dess var inte någonting i jämförelse till den smärtan jag kände då, och många dagar därefter. Jag visste inte innan dess att man kunde känna en sån smärta,maktlöshet och tomhet på samma gång. Det gör fortfarande ont, även om jag idag har accepterat att det har hänt och att det finns inget jag kan göra åt det än att leva.

 

Jag vet att den dagen förändrade mig, att en del av den jag var dog och att en ny del skapades. Men jag kan idag inte svara på om jag blev starkare eller svagare rent känslomässigt. Jag vill så gärna tro att det stärkte mig som människa, att eftersom jag överlevde all den smärta och sorg så ska jag kunna klara av alla andra motgångar i framtiden. Men nu står jag här, efter 6 år och jag känner mig svagare än någonsin, som om varje motgång jag stött på längs vägen har brutit ner mig. Jag kan inte låta bli att fundera på hur mycket mer man klarar av tills man faktiskt kommer gå sönder, tills man faktiskt kommer ge upp.

 

Jag klarar inte av motgångar på samma sätt som jag tidigare gjort.

Jag har kunnat säga fuck it och sen släppt det, men det funkar inte längre.

Varje snesteg får min värld att rasa samman,

varje snesteg gör att jag förlorar en del av mig själv.

 

Jag har alla medel för att lyckas i livet, jag har det jag behöver och vill ha.

Och ändå känns det som om något saknas.