Oron för att återgå till arbetslösheten var verkligen maxad, men efter att ha varit inbokad på jobb i 2 veckor så känns inte oron lika stor, jag är konstigt nog mer avslappnad med att det även denna gång lär ordna sig. 

Tiden innan Samuel skulle åka var fylld med så mycket ångest och rädsla, hur skulle jag klara mig ensam i lägenheten i 3 veckor? Jag stressade upp mig till max och var inställd på att jag skulle må dåligt i 3 veckor så den stressen gjorde att jag mådde dåligt innan han ens hann åka. Och se på fan, 2 veckor senare så har jag inte klöst sönder väggarna än. Första veckan var verkligen jobbig, grät mig själv till sömns och tyckte allt var pest o pina. Men tack vare uppdateringar och telefonsamtal så har det gått bra, nu är det ju bara 1 vecka kvar och det är ju ingenting. Lätt som en plätt, typ. Fast nej.

Som grädde på moset så tappade jag även min bilnyckel förra helgen under deltagandet av blodomloppet, och den käftsmällen tog HÅRT. Sån stress och ångest jag haft över att jag måste hitta nyckeln, sovit oroligt och bara mått dåligt av tanken att behöva byta lås. Men man ska inte måla fan på väggen har min mor sagt och visst fan har hon rätt. För efter ett besök hos polisen så gick jag idag hem med två bilnycklar. Någon fin medmänniska hade naturligtvis lämnat in nyckeln hos polisen under veckan. Så glad och tacksam att det finns hopp om mänskligheten.

Kort och gott så vet jag inte vart jag vill komma med allt detta, att jag behöver ta ett chill pill och inse att allt löser sig kanske?

Imorgon är det fredag, halleluja helgen är nära. Over and out. 

Min guldkant i livet, som jag saknar honom.