Hösten 09 så träffade jag mitt livs kärlek, eller det var vad jag iallafall trodde. Jag var lycklig och livet kändes hoppfullt igen efter all sorg. Men jag var ung och dum, tog saker förgivet och det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.

Men jag tror att allting händer av en anledning, eller det är något som jag vill tro iallafall.

Ibland måste man gå sönder, för att kunna bli hel igen. 

Och det är just vad min andra hälft lyckats med, att göra mig hel. Jag vågar inte vara naiv och tro på "och så levde de lyckliga i alla sina dagar", men med den här killen så vill jag verkligen det. För det är den känslan han ger mig i kroppen varje gång han ler, varje gång han håller om mig och varje gång han tar min hand i sin. 

Jag vill påstå att jag funnit mannen i mitt liv,även om han än sålänge bara är en liten sorkparvel. Så som jag älskar dig, trodde jag aldrig att man kunde älska någon. Vi bråkar och stöter på hinder längs vägen, men det finns ingen som jag hellre skulle vilja möta livets motgångar med. Du är min klippa och drivkraft, och jag avgudar dig för ditt stora hjärta och din förmåga att verkligen bry dig om alla.

Jag vet inte om vi har ett lyckligt slut, för det kan man aldrig veta. Men jag hoppas och tror på oss. Oavsett vad framtiden kommer erbjuda, så kommer jag iallafall alltid att vara dig tacksam för att du visat mig hur stark kärleken kan vara,och att det är möjligt att älska en annan människa gränslöst.  Jag älskar dig ♡