Jag trodde det var över. Jag trodde att du var borta. Jag hade accepterat att det inte var någon idé att prata med dig. Jag hade accepterat att allt spelet var över.

Sen plötsligt var du där och nu är vi på ruta ett, i ett helt annat spel. Vi snackar igen, men man känner spänningen och ansträngning mellan oss. Vi försöker vara vänner, fast ingen av oss vill det. Så varför ger vi inte upp och låtsas att inget hänt?

Det vore lättare att glömma att vi någonsin snackat alls.